MÖTE PÅ ”GLÖMSKANS STRANDREMSA”

I Magnus Bergs akvareller är både mörkret och ljuset lösningsmedel för kropparna och volymerna på samma sätt som vattnet är det för de torra pigmentkakorna. Ett klassiskt sätt att använda sig av ljus och skugga är att modellera, betona volymer och markera gränser. Så blir omgivningen – naturen, rummet eller stadsbilden – en scen som lyfter fram en handling eller en gestalt och tydliggör den. Ljus och skugga kan bli aktörer i ett drama som i Giorgio de Chiricos målningar av öde torg och gator där de fåtaliga gestalterna tycks avvakta okända krafter som skall lösgöra sig ur den ödesmättade omgivningen.

Magnus Berg går den motsatta vägen, ljuset och skuggorna ligger som varpen i en väv och håller samman motiven, hårt och mjukt, vatten och sten, människa och natur förenas alla i en snabb och känslig penselskrift som tycks fixera en evighet i ögonblicket. När han talar om ”sommarens kropp” är det inte enbart den egna kroppens välbefinnande i värmen och baden utan det är helheten, den mänskliga kroppen förenad med hav, sand, ljus, värme, ett paradisiskt tillstånd som det, efter syndafallet, bara är möjligt att fånga en hastig glimt av när kroppen förlorar sin tyngd i det salta vattnet och naturen inte hotar utan omfamnar, när den återtar det den en gång stötte bort och då tvingade oss att ställa människa och kultur mot natur.

Att Magnus Berg söker sig till klassisk mark i östra Medelhavet för att återskapa dessa ögonblick av en paradisisk enhet med naturen är knappast en tillfällighet. Här har människor i årtusenden åkallat Den Store Pan, låtit backanaler och mysteriespel visa vägen in till det som är natur också i människan. Underjordens krafter har släppts lösa för att försona växande med vissnande och liv med död. Det livet förmenar oss förverkligas här i måleriet. I snabba ögonblicksbilder varseblir vi några av de krafter som förbinder oss med vårt ursprung. Människovarandet innebär, bland mycket annat, att man måste få glömma nuet och knyta an till en kosmisk samhörighet i både tid och rum, i sådana ögonblick finns både en lycka och ett perspektiv som ger tillvaron riktiga proportioner.

I sina egna kommentarer skriver Magnus Berg om ”famntag på glömskans strandremsa”, det famntag som värmer och lyser upp en kall rymd som vi, allt som oftast, tvingas blicka ut i eftersom vi bär den inom oss. En glimt av den kretensiska stranden låter oss se andra möjligheter – ett annat liv.

OLLE GRANATH